Jag har varit dålig så många gånger i mitt liv och alltid hittat tillbaka till livet. Glädjen. Självklarheten i att leva. Men den här gången är resan tyngre. Det sägs ju att man måste till botten för att komma upp igen. Men den här gången vet jag inte om jag VILL komma upp igen. Jag vet ju att det är en ständig resa och att jag snart dras ner i ett svart hål igen. Jag kan ju den här banan efter tjugo år. Jag vet hur det fungerar.
Och dalarna är djupare nu och topparna inte tillräckligt långvariga. Livet är en väntan på nästa dal. Inte längre förmögen att ta tillvara på det ljusa. Hur ska man kunna leva i nuet när morgondagen stundar och den är så svart så svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar