Måndag

Måndagar brukade vara min favoritdag. En ny vecka full av aktiviteter, roliga sådana. Nya utmaningar. Många chanser till att lära sig nya saker.

Numera är måndagar den värsta dagen jag vet. En ny vecka full av aktiviteter, men de framkallar bara ångest. En ny vecka att bemästra. Prestationsångest.

"Monday morning came too soon. Entering my forgotten room. Monday morning caught me by surprise. Covering up my weary eyes."

Att bli det man inte vill vara

Vissa människor tar sig friheten att göra vad de vill utan att fråga om lov. Sådana människor sätter sig själva i centrum, ser inte andras behov. Kör sitt eget race. Det kan såra andra människor så djupt att de aldrig blir okej igen. Jag har aldrig bearbetat mitt möte med en sådan självisk människa. Det har gjort mig till vad jag verkligen inte vill vara. Likadan.

"These feelings, I don't know if you've been there, I don't think I can go there again."

Många frågor

Dessa ständiga motgångar, att man aldrig får känna sig glad. Att man aldrig kan få andas in och släppa ut luften i bekymmersfri suck. Att det alltid hinner hända något på vägen. Hur länge orkar man fortsätta utan att andas?

Kommer jag någonsin kunna släppa taget, landa på mina fötter och stå stadigt? Kommer jag någonsin kunna lämna mina rädslor bakom mig?

Jag är ledsen. Så ledsen att jag inte kan minnas senaste gången jag kände mig lycklig. Liksom lycklig längst in i hjärtat. Har den gången någonsin inträffat? Kan jag ha glömt? Hur känns det?

Under det stora Divi diviträder på Eagle beach på den karibiska ön Aruba kändes det mesta mycket enklare. Allt som spelade roll var vad jag såg och hörde. Hav och fågelsång. Men längst in kände jag ändå den där tjocka tunga jobbiga känslan slå rot någonstans långt inne och den vägrade släppa taget. Inte ens en liten stund.

Resa för försoning

Längtar desperat efter att få göra en resa på egen hand. Helst vill jag göra den nu. Det behöver inte vara en långresa, bara något enkelt, en vecka eller så. Men jag kan inte åka nu.
Sommarmånaderna är de enda då jag verkligen kan må bra, den enda tiden jag inte behöver vara ständigt orolig för att bli deprimerad. Därför vore det dumt att åka iväg nu, när vi har sol hemma. Bättre att vänta till hösten. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna vänta flera månader.

Det finns så mycket att utforska i mig själv. Så mycket att försöka förstå. Jag gjorde ett försök att komma nära det som gör allra allra ondast när jag åkte själv till Gran Canaria. Jag åkte helt själv, utan att ens veta om hotellet hade plats för mig när jag anlände utanför porten någongång vid 22. Eller kanske 23.
Det var en smärtsam resa. Efter den ville jag aldrig mer tillbaka till ön. Jag fick ångest bara jag såg Gran Canaria på kartan.

Idag, snart två år senare, börjar jag känna att en resa tillbaka kanske är enda lösningen för att bli fri all ångest. Och den resan måste jag göra helt och hållet på egen hand.