Dessa ständiga motgångar, att man aldrig får känna sig glad. Att man aldrig kan få andas in och släppa ut luften i bekymmersfri suck. Att det alltid hinner hända något på vägen. Hur länge orkar man fortsätta utan att andas?
Kommer jag någonsin kunna släppa taget, landa på mina fötter och stå stadigt? Kommer jag någonsin kunna lämna mina rädslor bakom mig?
Jag är ledsen. Så ledsen att jag inte kan minnas senaste gången jag kände mig lycklig. Liksom lycklig längst in i hjärtat. Har den gången någonsin inträffat? Kan jag ha glömt? Hur känns det?
Under det stora Divi diviträder på Eagle beach på den karibiska ön Aruba kändes det mesta mycket enklare. Allt som spelade roll var vad jag såg och hörde. Hav och fågelsång. Men längst in kände jag ändå den där tjocka tunga jobbiga känslan slå rot någonstans långt inne och den vägrade släppa taget. Inte ens en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar