Dålig frukt?

Är trött på att vara rädd för att vara skålen med dålig frukt som ingen vill ha.

Whiskey

Har inte gått utanför dörren på flera dagar. Jag förtjänar inte dagsljuset.
Mörkret hjälpte tills whiskeyn var slut.
Då insåg jag.
Att man aldrig blir av med dåligt samvete.

Tack för att du är envis

Jag har alltid trott att kärlek är svart eller vitt. Rätt eller fel. Men du kämpar för mig, du går inte utan att försöka, och jag är precis lika trasig.
Hon kommer älska dig mer än vad jag kunde. Hon som står dig lika nära som jag gjorde.

Viskningar

Röster i mitt huvud. En röst som viskar. Att jag bör gå och detta borde ta slut.
Jag kom på mig själv med att lyssna.

Varför?

Blir jag inte frisk.

Regelns undantag

Börjar bli tokig på att inte bli bättre. Jag kanske ska byta medicin. Eller höja dosen igen. Får se vad vi bestämmer.

Det är svårt att förklara hur det är. Det är många som tror och tycker "ryck upp dig. Kom igen, gör nåt kul". Tyvärr fungerar det ju inte så. Man kan inte skoja bort den där tunga svarta känslan. Depressionen.
Inte ens piller kan ta bort det.

Jag är rädd att det ska bli kroniskt. Jag har haft det hela mitt liv och aldrig blivit kvitt det. Det kanske redan är kroniskt?

Terapeuten säger att man oftast inte medicinerar depression. Speciellt inte på unga människor. Men att man måste i vissa fall.

Vissa fall är jag.

Bara tanken är deprimerande. Att jag, 20 år, redan hamnat i det där hålet och blivit regelns undantag.

Önskar att någon kunde säga att jag är normal

Another day where I can't find my head. My feet don't look like my own.

Dessa känslor. Jag vet inte om du har känt dom. Men jag tror inte jag klarar att uppleva dom igen. Det kan bara inte vara normalt. Men jag känner det ju. Så då måste jag vara onormal. Och vad behöver världen en onormal till?

Det ska jag fråga psykologen. Anteckna. Och varför jag inte blir bättre. Behöver veta det. Om jag behöver mer medicin. Kanske mer samtal. Kanske en annan terapeut. Kanske ett nytt liv. En inläggning. Nej fy. Aldrig läggas in. Som en sill. Blä. Hatar sill. Vem vill äta något sladdrigt dallrande kladdigt som simmat i vatten fullt av avlopp.

Jag har ägnat tjugo år åt att göra det andra vill. Och hur mycket jag än vill sluta nu så verkar det gå trögt. Vill umgås med släktingar som jag knappt ser men ändå älskar så jag dör, resa billigt med Ryanair, gå upp när jag vill på morgonen, dricka hur vin jag vill utan några pekpinnar, inte bli uppläxad av någon språkpolis, klä mig i det jag vill utan att tänka på vad andra tänker, inreda mitt hem hur jag vill utan några dömande blickar, vara hämningslös, vara naken hur mycket jag vill, sluta vara orolig över precis allt, kunna svära hur mycket jag vill (inga språkpoliser tack! fuck you), kunna köpa vad jag vill, säga vad jag tycker, bara sminka mig när jag känner för det och ändå känna mig fin och titta mig i spegeln och godkänna det jag ser.

Jag letar efter din nyckel

Är det någon vet hur man hittar nyckeln till lyckan?
Väntar på att finna vägen hem. Söker förtvivlat och jag letar. Överallt. Dom verkar inte finnas i mina piller. Där finns det mer en slags likgiltlighet. Ett nu men ingen närvaro.

So be it

Om ni tycker jag ser hård ut. Och kanske verkar svår att nå. Så är det nåt som jag varit tvungen till. Jag byggde murar mot den värld jag inte förstod.

Har liksom kommit till det skedet att jag inte riktigt BRYR mig hur andra uppfattar mig. Det som varit så viktigt i hela mitt liv. Vad andra tycker. Nu orkar jag inte med det där jävla daltandet längre. Här är jag som jag är. Du kanske inte gillar det men jag har viktigare saker att tänka på.

Så svart

Jag har varit dålig så många gånger i mitt liv och alltid hittat tillbaka till livet. Glädjen. Självklarheten i att leva. Men den här gången är resan tyngre. Det sägs ju att man måste till botten för att komma upp igen. Men den här gången vet jag inte om jag VILL komma upp igen. Jag vet ju att det är en ständig resa och att jag snart dras ner i ett svart hål igen. Jag kan ju den här banan efter tjugo år. Jag vet hur det fungerar.

Och dalarna är djupare nu och topparna inte tillräckligt långvariga. Livet är en väntan på nästa dal. Inte längre förmögen att ta tillvara på det ljusa. Hur ska man kunna leva i nuet när morgondagen stundar och den är så svart så svart.

Sångfågel

Jag önskar jag kunde stå på en plats där jag hade gjort dig stolt. Men det kommer inte hända nu.
Så långt ifrån.
Herregud så långt ifrån. Skäms ju för mig själv. Jag är ju ingenting! Verkligen ingenting. Inte ens en prick på kartan.

Försvinner varje dag utan så mycket som ens ett ljud.

Så mycket piller

Så mycket piller, så lite sömn. Så lite ork, så mycket dröm.

Jag går på den högsta dos sömnmedicin jag kan ta. Men jag måste ta den så ofta så jag tror den verkar sämre. Innan sov jag hela natten på den, nu bara 5-6 timmar. Så trött. Inte för att jag gör något om dagarna precis. Trött på att orka. Hitta ork. Trött på att tänka. Det blir nog min dödsorsak. Att huvudet sprängs av tankar. Dåliga tankar.

Var är jag?

Lämnad utanför mig själv.
Jag vill också vara med.

Så nära men ändå så borta

Han hade fru och barn. Var upp över öronen. Sprang som en betjänt i ett år för honom. Han älskade mig. Jag älskade honom. Av hela mitt hjärta. Det var passion. Allt blev ju pannkaka såklart.
Han ville lämna sin fru.
Då fick jag panik.
Då drog jag med en väldig fart.
Trots att det var det bästa sex jag haft.