Another day where I can't find my head. My feet don't look like my own.
Dessa känslor. Jag vet inte om du har känt dom. Men jag tror inte jag klarar att uppleva dom igen. Det kan bara inte vara normalt. Men jag känner det ju. Så då måste jag vara onormal. Och vad behöver världen en onormal till?
Det ska jag fråga psykologen. Anteckna. Och varför jag inte blir bättre. Behöver veta det. Om jag behöver mer medicin. Kanske mer samtal. Kanske en annan terapeut. Kanske ett nytt liv. En inläggning. Nej fy. Aldrig läggas in. Som en sill. Blä. Hatar sill. Vem vill äta något sladdrigt dallrande kladdigt som simmat i vatten fullt av avlopp.
Jag har ägnat tjugo år åt att göra det andra vill. Och hur mycket jag än vill sluta nu så verkar det gå trögt. Vill umgås med släktingar som jag knappt ser men ändå älskar så jag dör, resa billigt med Ryanair, gå upp när jag vill på morgonen, dricka hur vin jag vill utan några pekpinnar, inte bli uppläxad av någon språkpolis, klä mig i det jag vill utan att tänka på vad andra tänker, inreda mitt hem hur jag vill utan några dömande blickar, vara hämningslös, vara naken hur mycket jag vill, sluta vara orolig över precis allt, kunna svära hur mycket jag vill (inga språkpoliser tack! fuck you), kunna köpa vad jag vill, säga vad jag tycker, bara sminka mig när jag känner för det och ändå känna mig fin och titta mig i spegeln och godkänna det jag ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar