Dålig frukt?

Är trött på att vara rädd för att vara skålen med dålig frukt som ingen vill ha.

Whiskey

Har inte gått utanför dörren på flera dagar. Jag förtjänar inte dagsljuset.
Mörkret hjälpte tills whiskeyn var slut.
Då insåg jag.
Att man aldrig blir av med dåligt samvete.

Tack för att du är envis

Jag har alltid trott att kärlek är svart eller vitt. Rätt eller fel. Men du kämpar för mig, du går inte utan att försöka, och jag är precis lika trasig.
Hon kommer älska dig mer än vad jag kunde. Hon som står dig lika nära som jag gjorde.

Viskningar

Röster i mitt huvud. En röst som viskar. Att jag bör gå och detta borde ta slut.
Jag kom på mig själv med att lyssna.

Varför?

Blir jag inte frisk.

Regelns undantag

Börjar bli tokig på att inte bli bättre. Jag kanske ska byta medicin. Eller höja dosen igen. Får se vad vi bestämmer.

Det är svårt att förklara hur det är. Det är många som tror och tycker "ryck upp dig. Kom igen, gör nåt kul". Tyvärr fungerar det ju inte så. Man kan inte skoja bort den där tunga svarta känslan. Depressionen.
Inte ens piller kan ta bort det.

Jag är rädd att det ska bli kroniskt. Jag har haft det hela mitt liv och aldrig blivit kvitt det. Det kanske redan är kroniskt?

Terapeuten säger att man oftast inte medicinerar depression. Speciellt inte på unga människor. Men att man måste i vissa fall.

Vissa fall är jag.

Bara tanken är deprimerande. Att jag, 20 år, redan hamnat i det där hålet och blivit regelns undantag.

Önskar att någon kunde säga att jag är normal

Another day where I can't find my head. My feet don't look like my own.

Dessa känslor. Jag vet inte om du har känt dom. Men jag tror inte jag klarar att uppleva dom igen. Det kan bara inte vara normalt. Men jag känner det ju. Så då måste jag vara onormal. Och vad behöver världen en onormal till?

Det ska jag fråga psykologen. Anteckna. Och varför jag inte blir bättre. Behöver veta det. Om jag behöver mer medicin. Kanske mer samtal. Kanske en annan terapeut. Kanske ett nytt liv. En inläggning. Nej fy. Aldrig läggas in. Som en sill. Blä. Hatar sill. Vem vill äta något sladdrigt dallrande kladdigt som simmat i vatten fullt av avlopp.

Jag har ägnat tjugo år åt att göra det andra vill. Och hur mycket jag än vill sluta nu så verkar det gå trögt. Vill umgås med släktingar som jag knappt ser men ändå älskar så jag dör, resa billigt med Ryanair, gå upp när jag vill på morgonen, dricka hur vin jag vill utan några pekpinnar, inte bli uppläxad av någon språkpolis, klä mig i det jag vill utan att tänka på vad andra tänker, inreda mitt hem hur jag vill utan några dömande blickar, vara hämningslös, vara naken hur mycket jag vill, sluta vara orolig över precis allt, kunna svära hur mycket jag vill (inga språkpoliser tack! fuck you), kunna köpa vad jag vill, säga vad jag tycker, bara sminka mig när jag känner för det och ändå känna mig fin och titta mig i spegeln och godkänna det jag ser.